Jag och detta barn hamnade dessvärre i en dålig vana som gick ut på att jag hämtade barnet och när vi skulle gå hem så ville hon bli buren. Jag sa då att det inte var ett alternativ eftersom hon ju orkar gå den korta sträckan själv. Då började hon gråta. Jag blev otålig och hon blev utom sig. Detta hände några gånger i rad. Ohållbart modet hade fortsatt så...

För två veckor sedan hade det dock gått lite längre tid än vanligt mellan gångerna så jag såg min chans att bryta vanan - och jag lyckades! Det kändes som en bragd, även om det enda jag gjorde var att jag kom med en ny energi, en mycket positiv och entusiastisk.

Det vi två gör nu när vi ses är att vi går en lång sträcka till en annan park för att hitta vackra löv att göra konstverk av. Än så länge har vi inte hunnit göra något verk i och med att parken ligger längre bort. Vi hinner inte dit, hem och pyssel. Men det är helt lugnt ändå...