Svaret på frågan om vem som är filantrop

Jag har tänk klart hör ni! Minns ni att jag i ett inlägg för ett par dagar resonerade kring hur och vem som är en filantrop? Jag tänkte vidare, rätt mycket, och jag diskuterade frågan med mina klasskompisar. Till slut fanns det inte mycket mer att utröna, alla argument åt olika håll var lagda på bordet och jag hade tänkt klart, i alla fall för nu. Ni som inte minns kan ni gå tillbaka och läsa inlägget, men jag kan i alla fall sammanfatta det väldigt kort: Hur mycket kan och bör man egentligen göra för att minska de handlingar som leder till negativa konsekvenser för andra människor? Bör man gå in och göra allt man kan och i princip flytta till en gård som är självförsörjande? Och är man en hycklare om man avstår från att rida på hästar som inte lever ett värdigt liv samtidigt som man bär kläder från H&M? Ja ni hör ju, knepiga frågor!

Det jag så passande kom fram till så här i slutet av resan är att: jag nog är en hycklare. Men vem är inte det? Och i och med att man är medveten om en hyckleri blir det lite mer okej. Ingen människa kan göra allt i och med att i princip alla tjänster och varor vi konsumerar på något sätt, i något led, leder till något negativt för någon individ. Istället blir det viktigt att i alla situationer göra medvetna val. Man kan välja en handling som man vet leder till något dåligt bara man kan stå för det valet. Det betyder att man inte behöver bestämma sig för att ALDRIG mer göra något specifikt, t ex köpa kläder från H&M, men varje gång man avstår kan man se det som något positivt, och de gånger man köper kläder därifrån (för det kommer jag nog inte sluta med helt och hållet) har man gjort det valet, medveten om både handlingens konsekvenser och att man inte är mer en än människa och därför inte kan göra allt.

Så vem är en filantrop? Ingen, i alla fall inte vad jag tror. Filantropi är nog inte ett tillstånd någon någonsin uppnår, det är nog snarare en eftersträvansvärd syn på mänskligheten.

Nu ska jag gå och lägga mig här. Imorgon när jag går och lägger mig gör jag det i mitt blåvita rum hemma i Luleå. Skönt ska det bli, på ett sätt i alla fall. För å ena sidan vill jag gärna träffa mamma och pappa igen, dem saknar jag faktiskt nu. Å andra sidan tycker jag det ska bli lite jobbigt att komma hem. Jag har tidigare kunnat titta tillbaka tre år i tiden och tänka: "jag har verkligen vuxit som människa under dessa år". Nu tänker jag tillbaka på dessa 27 dagar och tänker samma sak. Det är lite konstigt, så kort tid liksom, och jag har tänkt nya tankar, hittat nya slutsatser och vuxit. Det som känns jobbigt och nästan lite läskigt är hur det kommer bli när jag nu kommer hem och förväntas få plats i mina gamla skor och gå tillbaka till mitt vanliga liv, men allt känns inte som vanligt. Jag förstår att detta nog inte går att förstås till 100 procent, därför är jag superglad och tacksam över att jag fått gå igenom denna resa, både lyckliga och jobbiga stunder, men min fantastiska klass och mina lärar
e!

Sista dagen i Varanasi

Sista heldagen här i Varanasi lider mot sitt slut! Imorgon tar vi nattåget till Delhi där vi spenderar ännu en natt innan hemresan påbörjas. Jag vill i detta inlägg bara summera de sista dagarna här.

Den händelse som varit mest påtaglig är att jag fått ca etthundrasjuttioelva myggbett på kroppen, var av 80% av dessa på vänsterarmen. Fram till i förrgår hade jag knappt några, sedan sov jag en natt med armen mot myggnätet, och efter det var jag körd. Jag är dock extremt duktig på att inte klia, detta trots att jag vid vissa tillfällen blir helt galen och inte vet vad jag ska ta mig till. Jag tänker positivt! Det går över, och det hade kunnat vara värre; det är inte malariasäsong förrän i april!

En charmig grej med Indien är att de är väldigt lösningsfokuserade, inga problem är för stora för dem. Finns det ingen lösning på problemet, hittar de ändå en. Två exempel på detta är när vi en frukost frågade om det gick att beställa in färskpressad apelsinjuice, varpå servitrisen nickade. Två minuter senare såg vi honom springandes lämna byggnaden. Ytterligare fem minuter kom han tillbaka med ett gäng apelsiner i handen, och vi fick slutligen vår juice som nog inte hade kunnat bli färskare.

Det andra exemplet var när mina klasskompisar rapporterade till dem i receptionen att deras fläkt var trasig. På kvällen när de kom tillbaka var fläkten nedmonterad från taken. Nu finns det ingen trasig fläkt på deras rum längre. Problem solved!

För att säga hejdå till staden gjorde vi som alla tidigare klasser gjort, vi åkte ut med en båt på floden Ganges och släppte små flytande stearinljus i vattnet. Det var en väldigt fin stund. Ljusen flöt runt i vattnet och klassen sjöng tillsammans "Tänd ett ljus", vilken passade extremt bra till just den stunden. Imorgon lämnar vi Varanasi, det känns konstigt måste jag säga! Att lämna denna charmiga, fina och roliga stad med alla dess charmiga, fina och roliga människor!
 
 
 
 
 

Att somna till ljudet av Varanasi

En flicka ligger i ett vitt myggnät i ett lila hotellrum i Varanasi. Flickan är varm. Två fönster vid sängen står på vid gavel. Frisk, men avgasfylld, luft strömmar in tillsammans med ett antal myggor. Utanför är himmelen mörk. Gatlyktor, billyktor och rickshawlyktor lyser upp de dammiga gatorna. Flickan hostar, en hund skäller, en annan hund svarar med ett ljudligt skall. En högtalare utomhus skickar ut ljudvågor som fångas upp som musik; en djup röst och en ljus röst tillsammans med trummor. Mer trummor, från människor som tillsammans rör sig mot ett bröllop, hörs. Människor som tjoar, ett barn som skriker och flickan som hostar. Flickan sluter sina ögon och blundar. Mitt i allt smäller ett fyrverkeri på himlavalvet, och sedan ett till. Ovanpå detta ljuder en kör av tutor. Mopedtutorna låter högre än rickshawtutorna, men högst av allt låter bilrutorna. Ett flertal hundar börjar skälla, en eller flera börjar gnälla, några fortsätter skälla, fast nu, högre än tidigare. En man skriker. Utanför fönstret passerar två män som ljudligt pratar. En accelererande motorcykel låter "bruuum". Ett till skall från en hund. Musiken. Trummorna. En tjej som i sängen brevid snarkar. En ko som råmar. Barnet som gråter. En mygga som surrar. Ett till fyrverkeri. Nu sover flickan.

En 18-årig tjej som från Norrbotten. Har en dröm om att bli skådespelare, men lever just nu ett liv fullt av basket, vänner och skola. Har tankar och åsikter om det mesta mellan himmel och jord, men hjärtefrågorna är för tillfället Norrlandsfrågan och att man inte ska sprida rasism!




RSS 2.0