Sista dagen i Varanasi

Sista heldagen här i Varanasi lider mot sitt slut! Imorgon tar vi nattåget till Delhi där vi spenderar ännu en natt innan hemresan påbörjas. Jag vill i detta inlägg bara summera de sista dagarna här.

Den händelse som varit mest påtaglig är att jag fått ca etthundrasjuttioelva myggbett på kroppen, var av 80% av dessa på vänsterarmen. Fram till i förrgår hade jag knappt några, sedan sov jag en natt med armen mot myggnätet, och efter det var jag körd. Jag är dock extremt duktig på att inte klia, detta trots att jag vid vissa tillfällen blir helt galen och inte vet vad jag ska ta mig till. Jag tänker positivt! Det går över, och det hade kunnat vara värre; det är inte malariasäsong förrän i april!

En charmig grej med Indien är att de är väldigt lösningsfokuserade, inga problem är för stora för dem. Finns det ingen lösning på problemet, hittar de ändå en. Två exempel på detta är när vi en frukost frågade om det gick att beställa in färskpressad apelsinjuice, varpå servitrisen nickade. Två minuter senare såg vi honom springandes lämna byggnaden. Ytterligare fem minuter kom han tillbaka med ett gäng apelsiner i handen, och vi fick slutligen vår juice som nog inte hade kunnat bli färskare.

Det andra exemplet var när mina klasskompisar rapporterade till dem i receptionen att deras fläkt var trasig. På kvällen när de kom tillbaka var fläkten nedmonterad från taken. Nu finns det ingen trasig fläkt på deras rum längre. Problem solved!

För att säga hejdå till staden gjorde vi som alla tidigare klasser gjort, vi åkte ut med en båt på floden Ganges och släppte små flytande stearinljus i vattnet. Det var en väldigt fin stund. Ljusen flöt runt i vattnet och klassen sjöng tillsammans "Tänd ett ljus", vilken passade extremt bra till just den stunden. Imorgon lämnar vi Varanasi, det känns konstigt måste jag säga! Att lämna denna charmiga, fina och roliga stad med alla dess charmiga, fina och roliga människor!
 
 
 
 
 

Att somna till ljudet av Varanasi

En flicka ligger i ett vitt myggnät i ett lila hotellrum i Varanasi. Flickan är varm. Två fönster vid sängen står på vid gavel. Frisk, men avgasfylld, luft strömmar in tillsammans med ett antal myggor. Utanför är himmelen mörk. Gatlyktor, billyktor och rickshawlyktor lyser upp de dammiga gatorna. Flickan hostar, en hund skäller, en annan hund svarar med ett ljudligt skall. En högtalare utomhus skickar ut ljudvågor som fångas upp som musik; en djup röst och en ljus röst tillsammans med trummor. Mer trummor, från människor som tillsammans rör sig mot ett bröllop, hörs. Människor som tjoar, ett barn som skriker och flickan som hostar. Flickan sluter sina ögon och blundar. Mitt i allt smäller ett fyrverkeri på himlavalvet, och sedan ett till. Ovanpå detta ljuder en kör av tutor. Mopedtutorna låter högre än rickshawtutorna, men högst av allt låter bilrutorna. Ett flertal hundar börjar skälla, en eller flera börjar gnälla, några fortsätter skälla, fast nu, högre än tidigare. En man skriker. Utanför fönstret passerar två män som ljudligt pratar. En accelererande motorcykel låter "bruuum". Ett till skall från en hund. Musiken. Trummorna. En tjej som i sängen brevid snarkar. En ko som råmar. Barnet som gråter. En mygga som surrar. Ett till fyrverkeri. Nu sover flickan.

Vem är filantrop?

 Goder afton! Jag är 19 år gammal nu! Roligt för mig. Det var sjukt annorlunda att fira sin födelsedag en "sommardag". Efter att ha besökt fyra olika buddhisttempel hamnade vi i en bil/rickshawkö och satt fast i 1,5 timme. Utomhus var det 33 grader varmt och strålande sol. Jag vet inte om man kan bli förkyld på grund av värme (??) men jag gick i alla fall och la mig med feber. Sen hade jag en riktigt febernatt. Sov oroligt, snodde runt så mycket att mina lakan var helt ihoprullade, myggnätet revs ned och jag vaknade flera gånger (varav en av gångerna för att hänga upp myggnätet igen). Hade feber på morgonen också, så jag tog en alvedon och tog det lugnt under dagen. Nu är det kväll igen och jag har inte feber längre. Woho!

När man är sjuk hinner man tänka mycket och filosofera en del, särskilt som man befinner sig på en plats där man matas med helt nya erfarenheter av världen. Jag har inte helt tänkt klart i denna bana, så har ni något att tillföra får ni mer än gärna kommentera!

Jag har under senaste tiden hört ordet filantrop ganska mycket. I och med att jag inte var hundra på vad det betyder slog jag upp det. Svenska akademin skrev att det betyder: "människovän", och nationalencyklopedin: "person som osjälviskt hjälper medmänniskor i utsatta situationer". Jag tänkte: "en filantrop, det är något eftersträvansvärt."

Nu kommer vi till det svåra; var ska man dra sin gräns? Jag säger det nu på en gång: jag kommer aldrig leva helt självförsörjande på en gård där jag tillverkar exakt allt jag brukar själv, samtidigt som jag ideellt driver 10 välgörenhetsorganisationer och aldrig gör ett enda misstag. Men hur långt bör man som medmänniska gå för att hjälpa andra och göra livet lättare för andra?

Ett exempel är att en vän avstod från att rida på hästarna på andra sidan Ganges med motiveringen: "här i Indien tar de inte bra hand om sina djur, och jag ser det inte som ett värdigt liv för hästarna att bära runt på turister i 35 gradig värme hela dagen, det vill jag inte bidra till." Jag avstod också från en sån ridtur. Men: jag köper ju kläder från H&M (och alla andra vanliga affärer) och där vet man ju att det förekommer barnarbete. Ska jag vara krass så värderar jag ju människor högre än djur, gör det då mig till en hycklare som kanske bidrar till att barn far illa samtidigt som jag avstår från att rida på en häst som far illa?

Förstår ni problematiken?

Nu är det ju så att det nog är svårt att i dagens samhälle hitta t ex kläder som är helt ekologiskt och Fairtrade-producerade, eller andra varor heller för den delen. Allt man gör eller konsumerar påverkar säkert någon negativt i det långa loppet, var ska man ge sig?

Någon sa att: "de små valen man gör i vardagen kan ju göra skillnad i slutändan. För varje gång du väljer de ekologiska bananerna är det bra och de gånger du avstår från att köpa en viss dålig produkt är det bra, ingen kan göra allt, men alla kan göra något!" Och visst är det helt sant, så bör man kanske leva. Man behöver inte göra det så svårt för sig, men om man bara ändrar på det som är lätt och som inte gör någon egentlig skillnad i ens egen vardag, har man då rätten att kalla sig filantrop? Jag vet inte om jag tycker det. Ska det bara vara lätt att hjälpa andra? För som jag skrev i början vet jag att jag inte är beredd att gå exakt hela vägen och bli en sån person som inte påverkar omvärlden negativt utan lever på en självförsörjande gård och så vidare. Samtidigt vill jag inte vara varken en hycklare eller en person som bara hjälper till så länge det inte påverkar mig alls.

Ja ni hör ju! Detta är en inblick i en av mina tankeprocesser, ett virrvarr. Som sagt har jag ingen slutsats än, kommer ni på någon så kommentera!
 
 

En 18-årig tjej som från Norrbotten. Har en dröm om att bli skådespelare, men lever just nu ett liv fullt av basket, vänner och skola. Har tankar och åsikter om det mesta mellan himmel och jord, men hjärtefrågorna är för tillfället Norrlandsfrågan och att man inte ska sprida rasism!




RSS 2.0