Fredagen den åttonde september var dagen på Lotten sprang runt som Bryssles egna lilla sol, citron eller annat valfritt gult föremål. Fröken Lotten var helt ny i staden och hon hade kommit dit utan att ha några kompisar.

 

Mamman i familjen som hon jobbade hos hade gett henne ett telefonnummer till en annan tjej som bodde i samma stad och som hade samma jobb. Lotten och den andra au pairen hade tagit en fika och bundit en ny bekantsakp. 

 

Dagen innan hade Bryssels egna citron varit på en träff för ungdomar, alla där var i samma ålder och var i ungefär exakt samma situation. Det bjöds på fika, och den två timmar långa träffen gick fort som susen. Efteråt gick hon till och en på promenad med en av de jämnåriga tjejerna.

 

Men åter till denna morgon. Det regnade ute, därav den gula regnrocken som lyste upp hela den gråmulna staden. Trots vattnet som föll från himelen var fröknen inte illa till mods. Hon hade nämligen gjort en rätt spontan sak ett par dagar innan. På skolan där hon hämtade och lämndade barnet som hon brukade vakta hade hon lagt märke till att en annan au pair också lämnade sina barn. Lotten hade en dag gått fram och bett om den andra au pairen, som visade sig komma från England, om hennes nummer. Detta var morgonen som hon och den andra tjejen skulle ses. För så var det, alla nya brysselbor satt i samma båt. Så en handling som att gå fram till en främmande och be om dennes nummer känder inte alls särskilt främmande. Samma sak gällde även vid att fika med en som man bara haft sms-kontakt med eller att gå på promenad med någon man just träffat.

 

Till på köpet fick Lotten ett gäng nya vänner, och potentiellt nya goda vänner!

Snipp snapp snut och så var sagag slut.

 

Ni får ett par bilder på Bryssels gladaste citron på köpet.