Skämatde om att jag var en professionell barnvak, insåg sen att det inte var ett skämt utan ren sanning. Jag är barnvakt, det är mitt yrke just nu, och jag får betalt för det. Under de senaste dagarna har jag gjor det en del på amatörmässig nivå. Jag har "vaktat" min systerdotter som bor här i staden. Att jag sätter ordet vakta inom citationstecken beror inte på att jag inte tagit hand om den lilla fyraåringen, det beror snarare på att jag inte sett det som ett jobb. Förtsår ni? För mig är det ju liksom ett nöje att få umgås med henne.

 

Idag gjorde jag något som verkligen får det att sprudla av endorfiner i kroppen. Jag skickade in min första uppgift till universitetet. En uppgift som å ena sidan inte var allt för svår, men som å andra sidan tagit en hel del av min tid. Jag är ganska nöjd över min prestation, dels eftersom kursen är på engelska och dels därför att jag det känns som att jag har fått sätta min hjärna i arbete vilket jag tycker är roligt. Ni vet, finns det egentligen något bättre än att analysera, resonera och diskutera (jag vet att jag låter cirka exakt som läroplanen i skolan...)? Jo, en sak! När man kommer fram till en vettig slutsats som man inte hade sett tidigare! 

 

En sista grej vill jag berätta om i det här inlägget. Min nya vän, vi börjar verkligen bli vänner! Det är eventuellt svårt att förstå känslan, men om man är rätt så ensam i en stad är det aldrig riktigt avslappnat när man umgås med någon. Så är det ju alltid i början av en vänskap, båda parterna är lite på spänn, man känner inte varandra riktigt. Inget som helst konstigt med det. Men när det är så VARJE gång man träffar någon är det ite jobbigt. Igår kväll hade jag dock inget att göra, då slängde jag iväg ett sånt där spontant "ska vi gå på en prommis-sms" till min engelska kompis. Direkt fick jag svaret ja. En timme senare sågs vi. Och: hallå ellä?! Det var trevligt, tiden gick jättesnabbt och det var avslappnat! Så sjukt skön känsla.