Hur är jag som au pair?

Det är förstås något jag reflekterat över. Hur gör gör jämfört med hur jag tänkte att jag skulle göra och hur gör jag jämfört med alla andra?

Grejen, den ytterst avgörande grejen, är att jag endast tar hand om ett barn och det är just DET barnet. Hade det varit ett annat barn hade jag kanske gjort på ett annat sätt, men nu har jag funnit mina vägar.

Några saker som jag redan innan tänkte att jag skulle hålla fast vid som jag faktiskt gör är att vi främst leker utomhus. Vi är nästan alltid ute och leker tills mamman kommer hem. En annan sak är att jag vill att barnet ska göra saker själv och testa sig fram. Ska jag exempelvis laga omelett till lunch från treåringen lära sig knäcka ägg (låt oss säga att det är svårre än man kan tro, mer än en gång har halva ägget hamnat på golvet hehe), blanda mjölken och äggen, lägga på osten och skinkan och hälla i allt i stekpannan. Maten blir godare om man gör den själv. Jag hänger inte upp en annans kläder och jag hjälper inte till med saker som en annan uppenbarligen kan göra själv. Dessutom uppmuntrar jag all form av nyfikenhet. Om vi är ute och leker och barnet frågar vad som finns på en plats eller vad som händer om man gör en sak, då går vi dit och kollar eller testar. En sak till, vi kollar inte på tv eller på paddan tillsammans.

Saker som jag delvis gör som trodde att jag alltid skulle göra är bland annat att lämna vagnen hemma. För trot’ eller ej, men att gå är något man behöver öva på. Vissa dagar tar jag ändå vagnen, det är väldigt mycket enklare och ska vi leka med något annat barn tar det väldigt lång tid att promenera de 800 meterna från skolan till parken. Åker vi buss är det däremot enklare att inte ha någon vagn. Det beror lite på helt enkelt. 

Saker som jag gör som jag inte hade förväntat mig att jag skulle göra är nog att jag är ganska relaxad, om ni förstår vad jag menar? Till exempel trodde jag att jag skulle leka med barnet hela tiden. Nu vet jag att: inte en chans. Det är omöjligt, jag sitter alltid med och pratar och ställer frågor och lyssnar, men jag skulle inte säga att jag alltid deltar i leken. Jag väljer sällan att ta strider, eller det är snarare så at jag sällan behöver ta strider. Ibland sätter jag förstås ned foten, men vi umgås ofta på barnets villkor. Ni måste förstå att detta är mitt jobb, att ta hand om och underhålla treåringen under tiden mamman är borta, vi har ju liksom aldrig bråttom någonstans. För att förtydliga vad jag menar kan jag berätta detta: bara en bit bort från skolan finns ett ställ med över 20 cyklar som man kan liksom hyra på ett ställe och sedan lämna tillbaka dem vid en annan ”station”. Varje dag vill barnet provsitta alla cyklar, alla 20. Jaaa, då ser jag ingen anledning till varför hon inte ska få göra det? Då sätter jag mig bara på en bänk medan alla cyklar testas. Innan jag for hit hade jag nog inte kunnat se mig själv i en sån situation. Ej heller tjafsar jag om mat, ät eller ät inte. Detta trodde jag att jag skulle bråka om, men jag känner inte att det är värt det alltid.

Något annat som jag verkligen förstått av att jobba så tätt med ett barn är man verkligen kan lära sig alla signaler. Hon är nästan alltid glad, men jag kan se direkt på hennes ögon om hon i nästa sekund kommer kommunicera att hon är arg, sur, ledsen eller något annat, bara på ögonen liksom? Jag har även lärt mig att dessa missnöjda blickar enklas botas med mat, vatten eller så är det att någon har kissat på sig…

Jag kan i alla fall säga att det här jobbet är super! Dessutom blir jag och barnet mer trygga med varandra och lär känna varandra mer och mer för varje dag, det gör att allt känns mer och mer självklart hela tiden.