Jag vill berätta för er om en av mina upplevelser här!
Skolgång här i Varra är inte lika självklart eller gratis som det är i Sverige, därför varierar kunskaperna hos barn väldigt mycket. Det finns dock en del skolor här som antingen är gratis, eller som kostar väldigt lite. En sån skola fick jag chansen att besöka.
När vi kom in i skolan, som endast bestod av ett enda rum, inte var större än mitt sovrum, där väggarna, golven och taket var av betong, möttes vi av 70 glada ögon. De 35 barnen, alla tillhörande den fattigare delen av befolkningen, i åldrarna tre till elva, satt på madrasser på golvet och log när vi klev in och satte oss. De andra tre från min klass hade besökt skolan en gång tidigare, så jag fick presentera mig för barnen; "Mera nam Lotten he!" Sedan presenterade sig barnen för mig ett efter ett. Kommunikationen fungerade trots att vi inte talade samma språk, förutom de få ord jag kunde på hindi och de kunde på engelska.
Efter en stund skulle vi visa dem en sång från Sverige, vi valde Små grodorna. När refrängen kom sjöng alla barnen med på "koakaka koakakaka" och studsade runt i rummet. Med 35 hoppande barn på den lilla ytan blev lite väl mycket, särskilt som dammet från madrasserna på golvet yrde runt, så vi bestämde oss för att gå ut.
Ni vet så som man tänker sig att lyckliga barn i filmer leker? Så lekte dessa barn ute på gården! De höll varandra i händerna och snurrade runt, de gjorde klappramsor och de sparkade boll. Jag visade barnen trick och lät dem hålla i mina händer, sedan klättra upp längs mina ben och sist slå över i en volt. Det fanns ingen hejd på dem, men det gjorde det på mig, så efter ett tag sa jag stopp. Då hände detta.
En av de tioåriga tjejerna kom fram till mig, tittade mig djupt i ögonen med sorgsen blick och sa på knackig engelska: "Do you think I'm dirty?" Tycker du att jag är smutsig? Vad svarar man på en sån sak? Jag ville förklara för henne att jag tyckte att hon var värdefull, viktig, fin precis som hon är, och att alla människor är exakt lila mycket värda, men på grund av språkmuren kunde jag inte. Istället sa jag bara: "No! But look at me, I'm so dirty!" Mina byxor var nämligen väldigt dammiga efter allt klättrade på dem. Flickan svarade då ännu mer allvarsamt: "No. You can never be dirty." Jag blev jätteställd.
Jag svarade flickan, som var en av de få som faktiskt kunde ett par ord på engelska, med en fråga; "How do you say: you are beautiful, på hindi?" Den nya frasen jag fick lära mig, visade det sig sedan, betyder ungefär: du är en god/bra/fin person, och den uttalas: Ab bath atshihe.
När vi sedan skulle säga hej då till barnen gjorde fick vi först lära oss en hälsning som slutade med ett handslag. Efter det kollade jag vart och ett av barnen i ögonen och uttalade min nya fras på hindi. Många barn reagerade med att le lite blygsamt och vickade på sina huvuden, så där som indier gör i stället för att nicka. Sedan skiljdes vi åt, och de sprang glatt iväg.
Jag är så glad över att dessa barn får möjligheten att lära sig läsa. En vacker dag kommer de kanske kunna läsa de mänskliga rättigheterna och få mer förståelse kring sina egna rättigheter, ALLA människors lika värde och att det är fel att deras familjer ses ned på bara för att de är kastlösa.
Skolgång här i Varra är inte lika självklart eller gratis som det är i Sverige, därför varierar kunskaperna hos barn väldigt mycket. Det finns dock en del skolor här som antingen är gratis, eller som kostar väldigt lite. En sån skola fick jag chansen att besöka.
När vi kom in i skolan, som endast bestod av ett enda rum, inte var större än mitt sovrum, där väggarna, golven och taket var av betong, möttes vi av 70 glada ögon. De 35 barnen, alla tillhörande den fattigare delen av befolkningen, i åldrarna tre till elva, satt på madrasser på golvet och log när vi klev in och satte oss. De andra tre från min klass hade besökt skolan en gång tidigare, så jag fick presentera mig för barnen; "Mera nam Lotten he!" Sedan presenterade sig barnen för mig ett efter ett. Kommunikationen fungerade trots att vi inte talade samma språk, förutom de få ord jag kunde på hindi och de kunde på engelska.
Efter en stund skulle vi visa dem en sång från Sverige, vi valde Små grodorna. När refrängen kom sjöng alla barnen med på "koakaka koakakaka" och studsade runt i rummet. Med 35 hoppande barn på den lilla ytan blev lite väl mycket, särskilt som dammet från madrasserna på golvet yrde runt, så vi bestämde oss för att gå ut.
Ni vet så som man tänker sig att lyckliga barn i filmer leker? Så lekte dessa barn ute på gården! De höll varandra i händerna och snurrade runt, de gjorde klappramsor och de sparkade boll. Jag visade barnen trick och lät dem hålla i mina händer, sedan klättra upp längs mina ben och sist slå över i en volt. Det fanns ingen hejd på dem, men det gjorde det på mig, så efter ett tag sa jag stopp. Då hände detta.
En av de tioåriga tjejerna kom fram till mig, tittade mig djupt i ögonen med sorgsen blick och sa på knackig engelska: "Do you think I'm dirty?" Tycker du att jag är smutsig? Vad svarar man på en sån sak? Jag ville förklara för henne att jag tyckte att hon var värdefull, viktig, fin precis som hon är, och att alla människor är exakt lila mycket värda, men på grund av språkmuren kunde jag inte. Istället sa jag bara: "No! But look at me, I'm so dirty!" Mina byxor var nämligen väldigt dammiga efter allt klättrade på dem. Flickan svarade då ännu mer allvarsamt: "No. You can never be dirty." Jag blev jätteställd.
Jag svarade flickan, som var en av de få som faktiskt kunde ett par ord på engelska, med en fråga; "How do you say: you are beautiful, på hindi?" Den nya frasen jag fick lära mig, visade det sig sedan, betyder ungefär: du är en god/bra/fin person, och den uttalas: Ab bath atshihe.
När vi sedan skulle säga hej då till barnen gjorde fick vi först lära oss en hälsning som slutade med ett handslag. Efter det kollade jag vart och ett av barnen i ögonen och uttalade min nya fras på hindi. Många barn reagerade med att le lite blygsamt och vickade på sina huvuden, så där som indier gör i stället för att nicka. Sedan skiljdes vi åt, och de sprang glatt iväg.
Jag är så glad över att dessa barn får möjligheten att lära sig läsa. En vacker dag kommer de kanske kunna läsa de mänskliga rättigheterna och få mer förståelse kring sina egna rättigheter, ALLA människors lika värde och att det är fel att deras familjer ses ned på bara för att de är kastlösa.
Anonym
Vad fint beskriver du deras situationen.
En kommer att alla ska vara lika värde.
Lycke till med allt.
Jag har läst din blogg tidigare också.
Mera nam Ali he.
Otroligt fin skildring. Och vilken bra metod du fann för att få fram det du ville ha sagt. Imponerande.