Idag har jag haft min fösta riktigt lugna dag på något som känns som väldigt länge. Förra veckan hade jag franska tre av veckodagarna, de andra två spenderade jag i kyrkan för att hjälpa till att förbereda inför den årliga julbasaren. Fredag, lördag och söndag jobbade jag på julbasaren, ett riktigt stort arrangemang som besöktes av flera tusen människor. Sen var det måndag igen, det innebar franska, luciakörövning och måndagsquiz. Men så kom tisdagen! Dagen med stort D. En riktigt lugn dag.

 

Det har varit riktigt fint väder idag så efter lunch bestämde jag mig för att ge mig ut på utflykt. Det positiva med att bo i den här nya familjen lite utanför storstaden är att det faktiskt är nära till en riktig skog, inget park-tjafs utan en skog.

 

Jag tog på mig mina prasselbyxor, mina vantar och kokade en kopp kaffe. Gjorde ett provisoriskt sittunderlag av en plastpåse och min varma halsduk. Jag lämnade hörlurar och bok hemma, nu ville jag ha en riktigt lugn stund i tystnad. 

 

Jag kollade på en karta och gick mot skogen. Den första platsen jag kom till var en park. En fin park, jo visst, men det var inte en liten park med en grävd damm, ljud från bilvägen och andra människor jag letade efter. Min jakt på skogen fortsatte. Efter ett tag kom jag fram till ett fint ställe, dock var det ett högt stängsel runt om. Jag följde stängslet och kom tillslut fram till en grind. Naturreservat stod det på en skylt. Mitt hopp tändes, men när jag skulle gå in var det låst. "Hmm" tänkte jag, "vad är nu detta?" Då såg jag ännu en skylt, en lite mindre. Naturreservatet var endast öppet på lördagar mellan 9-18. Bra där.

 

Jag gav inte upp utan fortsatte promenera. Jag gick en lång bit längs med en skog, men ännu ett högt stängsel skiljde mig från naturen. Aldrig har jag känt att naturen varit så svårtillgänglig. Jag var riktigt nära på att ge upp. "Nu sätter jag mig där framme vid stängslet, det är i alla fall i solen." Men, trot' eller ej, men "där framme vid stängslet" fanns en bor som faktiskt ledde mig över till den riktiga skogen! 

 

Vid det här laget var kaffet redan kallt, men vad gjorde det när jag fick möjligheten att i tystnad sitta på ett fällt träd, grubbla över livet och faktsikt se en hare (eller en kanin, är inte säker eftersom det var på ganska långt håll). 

 

Lotten - hinder för att nå naturen, 1-0.