Jag har tänk klart hör ni! Minns ni att jag i ett inlägg för ett par dagar resonerade kring hur och vem som är en filantrop? Jag tänkte vidare, rätt mycket, och jag diskuterade frågan med mina klasskompisar. Till slut fanns det inte mycket mer att utröna, alla argument åt olika håll var lagda på bordet och jag hade tänkt klart, i alla fall för nu. Ni som inte minns kan ni gå tillbaka och läsa inlägget, men jag kan i alla fall sammanfatta det väldigt kort: Hur mycket kan och bör man egentligen göra för att minska de handlingar som leder till negativa konsekvenser för andra människor? Bör man gå in och göra allt man kan och i princip flytta till en gård som är självförsörjande? Och är man en hycklare om man avstår från att rida på hästar som inte lever ett värdigt liv samtidigt som man bär kläder från H&M? Ja ni hör ju, knepiga frågor!

Det jag så passande kom fram till så här i slutet av resan är att: jag nog är en hycklare. Men vem är inte det? Och i och med att man är medveten om en hyckleri blir det lite mer okej. Ingen människa kan göra allt i och med att i princip alla tjänster och varor vi konsumerar på något sätt, i något led, leder till något negativt för någon individ. Istället blir det viktigt att i alla situationer göra medvetna val. Man kan välja en handling som man vet leder till något dåligt bara man kan stå för det valet. Det betyder att man inte behöver bestämma sig för att ALDRIG mer göra något specifikt, t ex köpa kläder från H&M, men varje gång man avstår kan man se det som något positivt, och de gånger man köper kläder därifrån (för det kommer jag nog inte sluta med helt och hållet) har man gjort det valet, medveten om både handlingens konsekvenser och att man inte är mer en än människa och därför inte kan göra allt.

Så vem är en filantrop? Ingen, i alla fall inte vad jag tror. Filantropi är nog inte ett tillstånd någon någonsin uppnår, det är nog snarare en eftersträvansvärd syn på mänskligheten.

Nu ska jag gå och lägga mig här. Imorgon när jag går och lägger mig gör jag det i mitt blåvita rum hemma i Luleå. Skönt ska det bli, på ett sätt i alla fall. För å ena sidan vill jag gärna träffa mamma och pappa igen, dem saknar jag faktiskt nu. Å andra sidan tycker jag det ska bli lite jobbigt att komma hem. Jag har tidigare kunnat titta tillbaka tre år i tiden och tänka: "jag har verkligen vuxit som människa under dessa år". Nu tänker jag tillbaka på dessa 27 dagar och tänker samma sak. Det är lite konstigt, så kort tid liksom, och jag har tänkt nya tankar, hittat nya slutsatser och vuxit. Det som känns jobbigt och nästan lite läskigt är hur det kommer bli när jag nu kommer hem och förväntas få plats i mina gamla skor och gå tillbaka till mitt vanliga liv, men allt känns inte som vanligt. Jag förstår att detta nog inte går att förstås till 100 procent, därför är jag superglad och tacksam över att jag fått gå igenom denna resa, både lyckliga och jobbiga stunder, men min fantastiska klass och mina lärar
e!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress