Goder afton! Jag är 19 år gammal nu! Roligt för mig. Det var sjukt annorlunda att fira sin födelsedag en "sommardag". Efter att ha besökt fyra olika buddhisttempel hamnade vi i en bil/rickshawkö och satt fast i 1,5 timme. Utomhus var det 33 grader varmt och strålande sol. Jag vet inte om man kan bli förkyld på grund av värme (??) men jag gick i alla fall och la mig med feber. Sen hade jag en riktigt febernatt. Sov oroligt, snodde runt så mycket att mina lakan var helt ihoprullade, myggnätet revs ned och jag vaknade flera gånger (varav en av gångerna för att hänga upp myggnätet igen). Hade feber på morgonen också, så jag tog en alvedon och tog det lugnt under dagen. Nu är det kväll igen och jag har inte feber längre. Woho!
När man är sjuk hinner man tänka mycket och filosofera en del, särskilt som man befinner sig på en plats där man matas med helt nya erfarenheter av världen. Jag har inte helt tänkt klart i denna bana, så har ni något att tillföra får ni mer än gärna kommentera!
Jag har under senaste tiden hört ordet filantrop ganska mycket. I och med att jag inte var hundra på vad det betyder slog jag upp det. Svenska akademin skrev att det betyder: "människovän", och nationalencyklopedin: "person som osjälviskt hjälper medmänniskor i utsatta situationer". Jag tänkte: "en filantrop, det är något eftersträvansvärt."
Nu kommer vi till det svåra; var ska man dra sin gräns? Jag säger det nu på en gång: jag kommer aldrig leva helt självförsörjande på en gård där jag tillverkar exakt allt jag brukar själv, samtidigt som jag ideellt driver 10 välgörenhetsorganisationer och aldrig gör ett enda misstag. Men hur långt bör man som medmänniska gå för att hjälpa andra och göra livet lättare för andra?
Ett exempel är att en vän avstod från att rida på hästarna på andra sidan Ganges med motiveringen: "här i Indien tar de inte bra hand om sina djur, och jag ser det inte som ett värdigt liv för hästarna att bära runt på turister i 35 gradig värme hela dagen, det vill jag inte bidra till." Jag avstod också från en sån ridtur. Men: jag köper ju kläder från H&M (och alla andra vanliga affärer) och där vet man ju att det förekommer barnarbete. Ska jag vara krass så värderar jag ju människor högre än djur, gör det då mig till en hycklare som kanske bidrar till att barn far illa samtidigt som jag avstår från att rida på en häst som far illa?
Förstår ni problematiken?
Nu är det ju så att det nog är svårt att i dagens samhälle hitta t ex kläder som är helt ekologiskt och Fairtrade-producerade, eller andra varor heller för den delen. Allt man gör eller konsumerar påverkar säkert någon negativt i det långa loppet, var ska man ge sig?
Någon sa att: "de små valen man gör i vardagen kan ju göra skillnad i slutändan. För varje gång du väljer de ekologiska bananerna är det bra och de gånger du avstår från att köpa en viss dålig produkt är det bra, ingen kan göra allt, men alla kan göra något!" Och visst är det helt sant, så bör man kanske leva. Man behöver inte göra det så svårt för sig, men om man bara ändrar på det som är lätt och som inte gör någon egentlig skillnad i ens egen vardag, har man då rätten att kalla sig filantrop? Jag vet inte om jag tycker det. Ska det bara vara lätt att hjälpa andra? För som jag skrev i början vet jag att jag inte är beredd att gå exakt hela vägen och bli en sån person som inte påverkar omvärlden negativt utan lever på en självförsörjande gård och så vidare. Samtidigt vill jag inte vara varken en hycklare eller en person som bara hjälper till så länge det inte påverkar mig alls.
Ja ni hör ju! Detta är en inblick i en av mina tankeprocesser, ett virrvarr. Som sagt har jag ingen slutsats än, kommer ni på någon så kommentera!
När man är sjuk hinner man tänka mycket och filosofera en del, särskilt som man befinner sig på en plats där man matas med helt nya erfarenheter av världen. Jag har inte helt tänkt klart i denna bana, så har ni något att tillföra får ni mer än gärna kommentera!
Jag har under senaste tiden hört ordet filantrop ganska mycket. I och med att jag inte var hundra på vad det betyder slog jag upp det. Svenska akademin skrev att det betyder: "människovän", och nationalencyklopedin: "person som osjälviskt hjälper medmänniskor i utsatta situationer". Jag tänkte: "en filantrop, det är något eftersträvansvärt."
Nu kommer vi till det svåra; var ska man dra sin gräns? Jag säger det nu på en gång: jag kommer aldrig leva helt självförsörjande på en gård där jag tillverkar exakt allt jag brukar själv, samtidigt som jag ideellt driver 10 välgörenhetsorganisationer och aldrig gör ett enda misstag. Men hur långt bör man som medmänniska gå för att hjälpa andra och göra livet lättare för andra?
Ett exempel är att en vän avstod från att rida på hästarna på andra sidan Ganges med motiveringen: "här i Indien tar de inte bra hand om sina djur, och jag ser det inte som ett värdigt liv för hästarna att bära runt på turister i 35 gradig värme hela dagen, det vill jag inte bidra till." Jag avstod också från en sån ridtur. Men: jag köper ju kläder från H&M (och alla andra vanliga affärer) och där vet man ju att det förekommer barnarbete. Ska jag vara krass så värderar jag ju människor högre än djur, gör det då mig till en hycklare som kanske bidrar till att barn far illa samtidigt som jag avstår från att rida på en häst som far illa?
Förstår ni problematiken?
Nu är det ju så att det nog är svårt att i dagens samhälle hitta t ex kläder som är helt ekologiskt och Fairtrade-producerade, eller andra varor heller för den delen. Allt man gör eller konsumerar påverkar säkert någon negativt i det långa loppet, var ska man ge sig?
Någon sa att: "de små valen man gör i vardagen kan ju göra skillnad i slutändan. För varje gång du väljer de ekologiska bananerna är det bra och de gånger du avstår från att köpa en viss dålig produkt är det bra, ingen kan göra allt, men alla kan göra något!" Och visst är det helt sant, så bör man kanske leva. Man behöver inte göra det så svårt för sig, men om man bara ändrar på det som är lätt och som inte gör någon egentlig skillnad i ens egen vardag, har man då rätten att kalla sig filantrop? Jag vet inte om jag tycker det. Ska det bara vara lätt att hjälpa andra? För som jag skrev i början vet jag att jag inte är beredd att gå exakt hela vägen och bli en sån person som inte påverkar omvärlden negativt utan lever på en självförsörjande gård och så vidare. Samtidigt vill jag inte vara varken en hycklare eller en person som bara hjälper till så länge det inte påverkar mig alls.
Ja ni hör ju! Detta är en inblick i en av mina tankeprocesser, ett virrvarr. Som sagt har jag ingen slutsats än, kommer ni på någon så kommentera!
Lotten du är en fantastisk människa. Jag är stolt över dig .
Lycka till med allt. Tar hand om dig.