Tacksamhet och glädje!

Är det okej om jag bara tar detta inlägg till att visa tacksamhet och glädje över allt? För jag använder bloggen som ett forum för att skriva av mig och printa ned mina tankar och känslor. Detta inlägg innehåller därför inga djupa analyser eller resonemang, utan snarare bara vänligt enkelt om min tillvaro!

Sorry mamma, pappa, nära och kära, men jag går inte runt och saknar er. Inte alls tyvärr. Dock vet jag att ni, av just den anledningen, är glada för mig.

För drygt två och ett halvt år sedan valde jag spin TROTS, att man var TVUNGEN att åka till Indien i trean... Jag ville liksom inte ens åka hit då. Veckan innan jag skulle åka hade jag ännu inte smält det hela trots all tid jag hade haft att vänja mig vid tanken. Min största rädsla var att jag inte skulle trivas och att jag efter tre dagar skulle drabbas av hemlängtan. Det jobbiga, ansåg jag, skulle inte vara att jag skulle längta hem, utan att jag helt skulle sakna kontroll över den situationen. Att åka hem skulle inte vara möjligt. Det har nu gått en hel vecka och jag lever lajf! Jag stormtrivs här (dock inte på det sättet att jag kommer flytta hit och öppna ett café och sedan leva här resten av livet)! Jag älskar den här tillvaron. Jag umgås med exakt alla från min lilla klass, vi tar varje dag som den kommer, varje dag är ett äventyr och jag lär mig så mycket!

I går var jag och Mirja bjudna hem till en indisk familj på middag till exempel. Och OM vi bondade med dem? Oja! Vi lärde oss baka bröd, dansa Bollywood och skrattade så mycket. Den 9-åriga sonen och jag blev snabbt vänner. Han berättade om sina favoritgudar och om ritualerna kring dem, han berättade om sin skolgång och alla sina vänner och ovänner och sist men inte minst visade han mig sina två fiskar; Mickey och Mouse.

Idag var ett nytt äventyr med helt andra händelser. Bland annat intervjuade vi en lärare kring olika saker, vi mötte en kvinna som gjorde henna som berättade om sitt liv och sina val i livet, och vi samtalade med en 70-årig kvinna från USA som nu mera bor i Varanasi och driver Aums café. Alla dessa möten berikar verkligen ens liv!

Så mamma och pappa, nära och kära, låt oss hoppas att den dagen jag får hemlängtan dröjer och att jag får fortsätta studsa runt på moln ett tag till!
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

En 18-årig tjej som från Norrbotten. Har en dröm om att bli skådespelare, men lever just nu ett liv fullt av basket, vänner och skola. Har tankar och åsikter om det mesta mellan himmel och jord, men hjärtefrågorna är för tillfället Norrlandsfrågan och att man inte ska sprida rasism!




RSS 2.0