En lärare på sjuttio - fyra på tretton

I ett tidigare inlägg klev jag ut från min etnocentrism, idag märkte jag att jag halkat in på ett annat spår; egocentrismen. I alla fall såtillvida att jag blev uppriktigt förvånad när mamma berättade vad de hade gjort under kvällen. "Jaha? Så ni lever på där hemma som vanligt utan mig?" - är något jag inte sa, men tänkte. Sen insåg jag att alla där hemma lever på utan mig och då blev jag lite besviken. Det känns ovanligt liksom, nästan knasigt.

Nu har jag nästan vant mig vid den tanken och lämnat min egocentrism. För nu.

Såå om ni undrar hur MITT liv är just nu så kan jag säga att JAG har det fortsatt bra! Idag hälsade vi på en skola med elever mellan åldrarna 4-18! Hur kul som helst! Eleverna var så disciplinerade och när vi kom in i deras klassrum ställde sig alla upp och sa i kör: "Hello mam!" Jag kan säga att disciplinen var en viktig faktor för att livet ens skulle gå ihop för lärarna, det var nämligen 70 elever i varje klassrum. På en lärare. När de frågade hur många vi var skämdes man nästan för att svara: "13" särskilt som vi har med oss fyra lärare hit! Fyra lärare på 13 elever jämfört med deras 70/1.

Det blir så rätt ofta här. Man säger inte hela sanningen eftersom man skäms. Man skäms lite över att man har det så bra eller för att ens åsikter skiljer sig så vitt från deras, och man vill verkligen inte låta otrevlig, dömande eller etnocentrisk. Exempel på detta är att man ofta yttrar meningen: "Yes, we have that problem in Sweden too" när det exempelvis kan handla om avgaser eller att folk inte kastar allt i soptunnor. För ja, det är ju sant, men problematiken är kanske inte exakt lika stor hemma i Luleå som den är här.

Ett annat exempel är när vi diskuterade äktenskap och det indiska paret vi åt hemma hos berättade hur deras familjer lämnat in deras horoskop till en hinduisk präst när han fått jobb och behövde en fru. Hur de sedan efter horoskopet blivit hopmatchade och efter att ha träffats några gånger gift sig. Paret menade att detta var det bästa sättet att gifta sig på för "I have read that 40 och 50 % of all the "love marrigages" ens in devorse" och i Indien var det bara ca 2% (enligt honom) som skilde sig. Jag tänker direkt: "Aa men undrar varför, det är väl inte så lätt att skilja sig här, särskilt inte eftersom bådas familjer blir involverade i äktenskapet och kämpar för att det ska hålla". Men så säger jag inte, och jag dömer inte. För dessa två är detta rätt, jag är av en annan åsikt. Det är inte min uppgift att ta diskussionen. Istället svarar jag bara: "Ahaa I see"

Så kan det gå.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

En 18-årig tjej som från Norrbotten. Har en dröm om att bli skådespelare, men lever just nu ett liv fullt av basket, vänner och skola. Har tankar och åsikter om det mesta mellan himmel och jord, men hjärtefrågorna är för tillfället Norrlandsfrågan och att man inte ska sprida rasism!




RSS 2.0