Hallå från mig, från en sovsäck, på en säng, innanför ett myggnät som ser ut som värsta sänghimlen, i ett hotellrum, i en av de fattigaste stränderna, i Indien. Hallå!
Dags för ett litet resonemang här. För att ni ska hänga med i mitt resonemang krävs det att ni har följande bakgrundsinformation!
1. I Indien används valutans rupees. 100 rupees är värda 15 svenska kronor. Allt är väldigt billigt för oss västerlänningar och en middag på en restaurang kostar ca 250 rupees, det vill säga ca 40 kronor.
2. Längs floden Ganges finns, hela vägen, så kallade gatther. Dessa gatther heter olika saker och man kan göra olika saker på de olika gattherna (en del är bränningsgatther där man bränner lik, vid en del tvättar och badar folk och så vidare). Vad dessa gatther är, är egentligen som trappor ned till floden.
3. Människor här är fattiga och längs med gatorna och, framför allt, längs gattherna sitter människor på rad och tigger.
Så: Idag när vi promenerade längs gattherna i den 27-gradiga värmen, för att komma till en skräddare som lärarna känner, träffade vi en kvinna bärandes på sitt barn. Kvinnan kunde nästan ingen engelska alls, barnet var max 2 år gammalt och båda var både luggslitna och magra. Kvinnan höll upp en nappflaska och tittade på barnet, sedan frågande på oss - "milk?" I och med att det finns så många här som tigger, och i och med att det blir omöjligt att ge till alla svarade vi bara reflexmässigt: "no", skakade på våra huvuden och fortsatte gå.
Barnet var svettigt, smutsigt och såg rätt trött ut. Kvinnan såg missmodig och vädjande ut. Vi kunde inget annat än att känna sympati. Men vi fortsatte gå.
Efter bara några meter blev hettan för påträngande för oss och vi bestämde oss för att köpa varsin dricka. Då kvinnan och hennes barn var kvar väldigt nära oss tog jag beslutet att köpa, förutom en dricka till mig, mjölk till henne.
Mjölken var inte dyr med mina mått räknat, men för henne var priset högt. När jag räckte över mjölken, sken både hon och barnet riktigt upp. Jag frågade vad de hette och namnen var Sonita och Githa. Kvinnan visade trots språkförbristningar väldig tacksamhet och jag kände att barnets leende hade gjort min dag.
Detta varade dock inte länge innan en del av mina klasskamrater visade sig resonera på ett annat sätt än jag (jag vill förtydliga att jag respekterar allas åsikter och att vilken slutsats man drar och hur man ser på saken helt beror på ens resonemang! Det finns inget konkret rätt eller fel). Diskussionen rörde sig kring att man inte kan hjälpa fattiga människor genom att ge dem lite mjölk, det är bättre att ge till organisationer som kan hjälpa fler människor långsiktigt. Att det fanns risk för att kvinnan skulle gå och lämna tillbaka mjölken och sedan ta pengarna och köpa något helt annat berättade en person. Några hade hört att tiggeriet till en viss grad kunde vara organiserat, och att pengarna då skulle hamna i fel händer. Sedan fanns även åsikten att det var "fult" att ta med sitt lilla barn när man skulle tigga bara för att det skulle ge mer pengar och väcka större sympati, men att det var väldigt oschysst mot det stackars barnet.
Mitt resonemang lyder alltså som följer: en person som känner sig tvungen att gå ut och tigga, med eller utan barn (detta gäller inte bara här i Indien utan även hemma i Sverige), gör det inte för att det är lustfyllt utan för att det är absolut nödvändigt.
Självfallet är det synd om barnet, men än en gång, man utsätter inte sitt barn för något sånt om man har ett val. Antingen hade hon ingen möjlighet att lämna barnet hemma, kanske hade hon inget hem eller så tog hon med det för att få några rupees extra.
Huruvida hon kanske lämnade tillbaka mjölken och tog pengarna eller inte rör mig inte i ryggen. Då hoppas jag att hon köpte någon annan mat eller någon annan nödvändighet för de små sedlarna.
Om pengarna i slutändan hamnar i fel händer hoppas jag att hon och barnet i alla fall fick en liten del av dem.
Och ja, kanske är det bättre att ge till mer organiserade välgörenhetsorganisationer. Men det hade inte hjälpt Sonita och Githa idag. Alla kan göra något, ingen kan göra allt; eller hur?
Slutsatsens av detta resonemang är för min del, i alla fall, är att vars denna mjölk än hamnade så behövde de eller den som fick ta del av mjölken/pengarna de/dem bättre än jag gjorde.
Dags för ett litet resonemang här. För att ni ska hänga med i mitt resonemang krävs det att ni har följande bakgrundsinformation!
1. I Indien används valutans rupees. 100 rupees är värda 15 svenska kronor. Allt är väldigt billigt för oss västerlänningar och en middag på en restaurang kostar ca 250 rupees, det vill säga ca 40 kronor.
2. Längs floden Ganges finns, hela vägen, så kallade gatther. Dessa gatther heter olika saker och man kan göra olika saker på de olika gattherna (en del är bränningsgatther där man bränner lik, vid en del tvättar och badar folk och så vidare). Vad dessa gatther är, är egentligen som trappor ned till floden.
3. Människor här är fattiga och längs med gatorna och, framför allt, längs gattherna sitter människor på rad och tigger.
Så: Idag när vi promenerade längs gattherna i den 27-gradiga värmen, för att komma till en skräddare som lärarna känner, träffade vi en kvinna bärandes på sitt barn. Kvinnan kunde nästan ingen engelska alls, barnet var max 2 år gammalt och båda var både luggslitna och magra. Kvinnan höll upp en nappflaska och tittade på barnet, sedan frågande på oss - "milk?" I och med att det finns så många här som tigger, och i och med att det blir omöjligt att ge till alla svarade vi bara reflexmässigt: "no", skakade på våra huvuden och fortsatte gå.
Barnet var svettigt, smutsigt och såg rätt trött ut. Kvinnan såg missmodig och vädjande ut. Vi kunde inget annat än att känna sympati. Men vi fortsatte gå.
Efter bara några meter blev hettan för påträngande för oss och vi bestämde oss för att köpa varsin dricka. Då kvinnan och hennes barn var kvar väldigt nära oss tog jag beslutet att köpa, förutom en dricka till mig, mjölk till henne.
Mjölken var inte dyr med mina mått räknat, men för henne var priset högt. När jag räckte över mjölken, sken både hon och barnet riktigt upp. Jag frågade vad de hette och namnen var Sonita och Githa. Kvinnan visade trots språkförbristningar väldig tacksamhet och jag kände att barnets leende hade gjort min dag.
Detta varade dock inte länge innan en del av mina klasskamrater visade sig resonera på ett annat sätt än jag (jag vill förtydliga att jag respekterar allas åsikter och att vilken slutsats man drar och hur man ser på saken helt beror på ens resonemang! Det finns inget konkret rätt eller fel). Diskussionen rörde sig kring att man inte kan hjälpa fattiga människor genom att ge dem lite mjölk, det är bättre att ge till organisationer som kan hjälpa fler människor långsiktigt. Att det fanns risk för att kvinnan skulle gå och lämna tillbaka mjölken och sedan ta pengarna och köpa något helt annat berättade en person. Några hade hört att tiggeriet till en viss grad kunde vara organiserat, och att pengarna då skulle hamna i fel händer. Sedan fanns även åsikten att det var "fult" att ta med sitt lilla barn när man skulle tigga bara för att det skulle ge mer pengar och väcka större sympati, men att det var väldigt oschysst mot det stackars barnet.
Mitt resonemang lyder alltså som följer: en person som känner sig tvungen att gå ut och tigga, med eller utan barn (detta gäller inte bara här i Indien utan även hemma i Sverige), gör det inte för att det är lustfyllt utan för att det är absolut nödvändigt.
Självfallet är det synd om barnet, men än en gång, man utsätter inte sitt barn för något sånt om man har ett val. Antingen hade hon ingen möjlighet att lämna barnet hemma, kanske hade hon inget hem eller så tog hon med det för att få några rupees extra.
Huruvida hon kanske lämnade tillbaka mjölken och tog pengarna eller inte rör mig inte i ryggen. Då hoppas jag att hon köpte någon annan mat eller någon annan nödvändighet för de små sedlarna.
Om pengarna i slutändan hamnar i fel händer hoppas jag att hon och barnet i alla fall fick en liten del av dem.
Och ja, kanske är det bättre att ge till mer organiserade välgörenhetsorganisationer. Men det hade inte hjälpt Sonita och Githa idag. Alla kan göra något, ingen kan göra allt; eller hur?
Slutsatsens av detta resonemang är för min del, i alla fall, är att vars denna mjölk än hamnade så behövde de eller den som fick ta del av mjölken/pengarna de/dem bättre än jag gjorde.
